För att återspegla föreningens historia görs nog bäst med att återge ingenjören Ragnar Forsbergs artikel i boken ”En bok om Filipstad” utgiven av Filipstads stad.

Filipstads Bergslags Hembygdsförening Är ett senare tiders barn, som såg dagens ljus vid ett besök här 1922 av dåvarande landsantikvarien, professor Helge Kjellin.

Ordförande i föreningen blev dåvarande rektor Jalmar Furuskog, som redan från sin ungdom hade stark anknytning till hembygdsrörelsen. Tillsammans med andra studerande vid Uppsala universitet, startade han sammanslutningen Nationen och Hembygden, som vid det andra som vid det andra Värmländska ungdomsmötet i Filipstad år 1909 framträdde för offentligheten med en hembygdskurs i dåvarande Ordenshuset och där lektor G. Kallstenius talade om ”Den svenska folkmusiken” i anslutning till en spelmansafton med fiolmusik av A.P Thorén och Dan. Danielsson och där Thyra Freding – som redan då var i farten – talade om ”Lek och folkvisedans”.

De första åren av hembygdsföreningens verksamhet användes för att bygga upp en medlemskader för att få en solid grund att arbeta vidare på. Rätt snart började man insamla äldre föremål, som voro ur bruk och på väg att glömmas. Framlidne snickaren Alfred Andersson – gemenligen kallad ”Antik Andersson” – brukade renovera gamla möbler och hade goda försänkningar ute i bygderna. Vid årsmötet 1929 fick teckningsläraren Tora Öberg i uppdrag att fullfölja och intensifiera insamlingsarbetet. Hon satte genast igång. Fyra somrar på rad – först i samarbete med ovannämnde Andersson som vägvisare och sedan ensam. Hela Bergslagen från Långbansände i norr till Asphyttan i söder finkammades metodiskt efter kartan. Ofta medförde hon hela flyttlass med föremål som inhystes på olika platser här i staden – bodar, uthus, magasin, vindar och alla möjliga upptänkliga platser. Bland annat fick Samskolans vind under flera år vara förvaringsplatsen för en del av samlingarna. År 1934 råkade fröken Öberg genom ett olycksfall skada ena foten och då var det definitivt slut på de långa promenaderna. De följande åren användes för katalogisering och numrering av de mer än 2000 föremålen.

I början av 1930-talet såg det ut som om lokalfrågan skulle kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. Framlidne apotekare Ivar Ringström skänkte föreningen det gamla Lesjöforsmagasinet vid Spångbergsbron för att, efter ombyggnad fick tjäna som hemvist för föreningens samlingar. Emellertid blev föreningen genom beslut av stadsfullmäktige år 1935, ålagd att riva magasinet för att där skulle beredas plats för en parkanläggning. Många stadsbor beklagade livligt att denna vackra idyll skulle försvinna ur stadsbilden men det var ingenting att göra åt saken.

År 1935 lämnade rektor Furuskog ordförandeposten och efterträddes av kyrkoherde V. Gustafsson, som innehade uppdraget till sin bortgång 1940. Vid årsmötet i november samma år valdes major A. Coyet till ordförande. Vidare beslöt föreningen låta företaga en undersökning var Fernebo gamla sockenkyrka varit belägen för att där uppsätta en minnessten. Denna minnessten uppsattes följande år och avtäcktes vid en högtidlighet den 21 september 1941 och har följande inskription: ”Här stod Fernebo kyrka intill 1611 då den flyttades till det nyanlagda Filipstad” Numera är man inte alldeles säker på att kyrkan var uppförd just där minnesstenen står men att den fanns i dess närhet torde vara ställt utom allt tvivel.

Redan på ett tidigt stadium hade föreningen umgåtts med planer att förvärva Munkebergsområdet och dit flytta Lesjöforsmagasinet tillsammans med någon lämplig bergsmansgård. Av ekonomiska skäl kunde dessa planer ej förverkligas. Lokalfrågan stod dock alltjämt i förgrunden och stora ansträngningar gjordes för att lösa den. Först i oktober 1944 började det ljusna, sedan staden förvärvat Munkebergsområdet och tanken återupptogs att då förvärva någon del av denna vackra park för lämplig byggnad. Men var fanns denna byggnad? Flera olika förslag diskuterades men måste förkastas. Efter mycket sökande runt hela Bergslagen fann man slutligen i Asphyttan en gammal förnämlig gård som skulle vara lämplig. På initiativ av hembygdsföreningen anordnades ett opinionsmöte i Församlingshemmet. Dåvarande ordföranden i föreningen, läroverksadjunkten, teol. lic. Magnus Ljungblom, konstaterade i sitt hälsningsframförande att kvällens sammanträde i närmast var avsett att diskutera möjligheterna att bereda föreningen samlingar en värdig plats. Rektor Jalmar Furuskog höll då ett inspirerande inledningsanförande varur följande må räddas för eftervärlden:

”Våra dagars samhälle är statt i så snabb utveckling, att det måste anses i högsta grad erforderligt, att det bevaras så mycket som möjligt av de dokument, som kunna klarlägga hur våra fäder hade det och levde sitt liv. Om vi går till vår egen stad så har dess yttre fysionomi ändrats avsevärt under årens lopp, ja man behöver bara vara borta något halvår för att man vid återkomsten skall finna nya byggnader som delvis ändra stadsbilden. Vi människor ha också behov av att blicka tillbaka i tiden och hålla fast vid värdefulla traditioner när så mycket ändras på skilda områden. Förr levde man under ett visst mönster, nu mera för dagen. Men vi känna därför starkare än förr att landets och bygdens historia betyder ofantligt mycket för oss. I levande bilder och exempel måste historien ställas fram för oss. Vi måste känna att vi ha våra rötter i samhället. Känna sambandet med forna tiders liv och göra jämförelser mellan gammalt och nytt och lära oss förstå grunden till det vi nu bygga vårt samhälle på.
Städer och samhällen göra också i våra dagar mycket för att bevara hembygdens minnen. Tänk till exempel vad Skansen i Stockholm betyder för hela det svenska folket då det gäller att se sammanhanget mellan forntid och nutid. Här i Filipstad och Bergslagen ha vi en historia som inte är sämre än på andra håll. Borgare, köpmän och hantverkare ha här levat sitt lugna liv runt omkring staden återfinna vi en gammal gruvbygd med en förnämlig bergslagskultur. Från gruvorna gick malmen till de många hyttorna och förvandlades till järn, som blev den stora rikedomskällan för bygden. Arbetet var tungt och minnena från detta mödosamma, idoga arbete i gruvor och hyttor äro denna bygds mest storslagna. Det är över detta arbete som vi böra resa ett monument i tacksam erinran och hågkomst över vad våra fäder betytt för bygdens utveckling”.

Talaren rekapitulerade härefter vad hembygdsföreningen gjort för att lösa lokalfrågan och vilka mottigheter den haft att kämpa med. Lesjöforsgårdens öde var tragiskt. Bergmästaregården kunde inte erhållas och att flytta samlingarna Nordmarksberg – F.A. Dahlgrens födelsebygd – vore en sista, icke önskvärd nödfallsutväg. På den sista tiden har emellertid ett nytt projekt kommit fram. Det gäller en gammal bergsmansgård inte långt härifrån, som föreningen hoppas kunna förvärva och flytta hit. En mera idealisk plats än Munkeberg att placera den på fanns inte. Den kommer då att ligga i närheten av Storbrohyttan, en verklig idealisk lösning av hembygdsfrågan. Så småningom kunde vid Munkeberg skapas ett bergslagens Skansen. Det skulle förvisso bli en mycket populär institution, en central plats för alla som intressera sig för det gamla bergslagslivet.

I den följande diskussionen voro samtliga talare ense med inledaren att ingen lämpligare plats än Munkeberg kunde uppbringas och att man där i en framtid kunde tänka sig en hembygdsanläggning, dit åldriga och representativa gårdar från staden kunde flyttas. Mötet beslöt tillsätta en kommitté bestående av: fru Anna Arvedsson, fröken Tora Öberg, bankkamrer Eric Beermann, redaktör Birger Forsberg, folkskollärare Sven Malmlöf och dåvarande kyrkoherden John Raning, att föra frågan vidare.

År 1945 blev får hembygdsföreningen ett händelsernas år. Vid årsmötet i maj avgick dr. Jungblom som ordförande och efterträddes av redaktör Birger Forsberg. Under dr. Jungbloms ordförandetid hade hembygdsföreningen utgivit en serie skrifter med Jungblom som författare. Kommittèn, som tillsatts för att lösa lokalfrågan, var inte overksam. En framställning till Uddeholms Aktiebolag, som ägde fastigheten i Asphyttan, om att eventuellt få övertaga, riva och i Filipstad återuppföra byggnaden, möttes med stor välvilja och förståelse att bolaget ej endast skänkte gården utan även utfäste sig att till flyttningskostnaderna bidraga med ett anslag å 5.000:- kronor, som senare ökades till 9.000:-. När föreningen fått detta generösa löfte gjordes en hänvändelse till Filipstads stad om dels upplåtande av lämplig tomt vid Munkebergsområdet, dels ett anslag på 10.000:- kronor till byggnadsplanens förverkligande.Stadsfullmäktige voro synnerligen välvilligt inställda till projektet och beslutade enhälligt vid sammanträde i september 1945 att upplåta ett område om 7.000 kvm. av stadsägan nr 2 Munkeberg. En månad senare beslöt stadsfullmäktige – likaledes enhälligt – att anslå 10.000:- kronor till flyttningskostnaderna. Ritningar och preliminär arbetsbeskrivning för Asphyttegårdens återuppbyggande hade under hösten 1945 utförts av teckningslärare Tora Öberg. Nu gällde det närmast att få Statens Arbetsmarknadsstyrelse med på noterna. Det blev dock stopp redan i första omgången. Sedan bankkamrer Eric Beermann, som då befann sig i Stockholm, gjort en personlig framställning till myndigheterna, kom arbetstillståndet i april 1946.

Entreprenörer antogs för arbetet och den sammanlagda entreprenadsumman uppgick till cirka 34.000:- kronor. De erhållna penningbidragen voro emellertid icke tillräckliga för byggnadsplanens genomförande. Intresset för saken var dock mycket stort och snart kunde föreningen glädja sig åt en del nya bidrag, så att föreningen kom att disponera nära 36.00:- kronor och man kunde under senare delen av 1946 börja arbetet med Asphyttegården. Uppförandet av timmerväggarna på den solida stensockeln blev ett drygt arbete. Till all lycka fanns det då kunniga timmermän under vilkas erfarna händer stockvarv lades till stockvarv. Timmerstockarna från Asphyttan var i allmänhet friska. Rötskadade ersattes med nytt virke. I mitten av december 1946 kunde taklagskransen hissas och taklagsfest firas i Församlingshemmet. Men gården var inte färdig med att taket kom på. Inredningsarbetet tog tid och först i maj 1948 var huvudentreprenörens – byggmästare K.A. Forsberg – uppdrag fullbordat, vilket han utfört på ett hedrande sätt. Sedan började ett omfattande arbete med målningen som skulle utföras på ett särskilt konstnärligt sätt, som överensstämde med den gamla gårdens karaktär. Efter byggnadens uppförande och inredning och sedan de insamlade föremålen ordnats, kunde invigningen äga rum vid midsommarafton 1949.

Där stod den nu – hembygdsgården – färdig och grann med rödfärgade väggar och vita fönsterfoder mitt i den midsommarfagra grönskan. Utsmyckningen knapp med tandsnitt ovanför refflorna i portalens sidosmycken, smårutiga fönster och överst på taket skorstenarna av gjutjärn. Gården stod där som en värdig pendang till den anrika Storbrohyttan på andra sidan dammen. Då invigningstimmen nalkades, hälsades den talrika publiken välkommen av hembygdsföreningen dåvarande ordförande, redaktör Birger Forsberg. I en kort historik redogjorde talaren för hembygdsföreningens 27-åriga väg fram mot alla ambitiösa hembygdsvårdares mål – en gård. Talaren framförde hembygdsföreningens tack till alla som medverkat till gårdens tillkomst – bidragsgivare och entreprenörer och sist men icke minst till fröken Tora Öberg, som varit den drivande kraften såväl i arbetet med att samla alla föremålen som slutligen med gårdens tillkomst.

Hembygdsföreningens förste ordförande – rektor Jalmar Furuskog – höll sedan invigningstalet. Ingen kunde göra den saken bättre än han, som kände bergslagen och dess kultur både utan och innan. Talaren erinrade om att Munkeberg som festplats inte var ny; den invigdes redan 1904, då det första ungdomsmötet hölls här med landshövdingskan Emma Dyrssen och författaren Karl-Erik Forslund som invigningstalare. Skalden Oscar Stjerne föredrog en prolog och hyllade i denna de krafter som slöto sig tillsammans för att bygga ett nytt och ljusare Sverige. Den gård som vi ser här, den är vacker. En estet talar om harmoniska mått men gården är framförallt ändamålsenlig för sin tids bebyggelse – en enkel, förnuftig och funktionalistisk bostad för människan, ett hem för att planlägga sitt arbete och sin framtid och fostra kommande släkten. Med all rätt kan man lyckönska staden och bygden, fortsatte talaren, att ha denna gård, som är en av de förnämsta i Sverige, en av de bäst inredda och en av de stilfullaste, tack vare arkitektur och sitt vackra läge. Fröken Tora Öberg, som använt många år att föra planerna och samlingarna i hamn, är värd ett tack från hela den svenska hembygdsvården. Uppgiften för denna gård är, att ungdomen skall lära sig respekt för våra förfäder, som under svåra förhållanden lade sten till sten på den stolta byggnad som heter den svenska kulturen. ”Glöden i hjärta och själ, den rätte helige anden vårda den, vårda den väl: Den leder mot sommarlanden” skrev Oscar Stjerne i den den nyss omtalade prologen. För den glöd som fordras för att bygga upp denna gård tacka vi alla som hjälpt till och samtidigt böja vi våra huvud för fäders gärning. Och så invigdes gården med den förhoppningen ”att all ungdom här skall känna denna glöd och gården bli till glädje för bygden!”

Drätselkammarens dåvarande ordförande , ingenjör Axel Henriksson, uttalade stadens tack till hembygdsföreningen och särskilt till fröken Tora Öberg, som han i stadens namn förärade Filipstads förtjänstmedalj. Därmed var den allvarligare delen av festen slut. Bygdelaget, i sina vackra och färgrika dräkter, under ledning av dåvarande folkskolläraren Leo Levinson tågade in på planen framför hembygdsgården och där uppfördes ett flertal folkdanser, som mottogs med stor förtjusning av den talrika publiken. Så tråddes dansen, sången och ringlekarna till fiolers toner i den sena sommarkvällen till en värdig avslutning pÃ¥ en märkesdag i stadens och bygdens historia. Alltsedan invigningsdagen har den blivit till en tradition, att Filipstads Bygdelag, med folkdansare och spelemän, medverkar vid de populära midsommarfesterna vid Hembygdsgården.

Icke alla föremål fick plats i Hembygdsgården. Tyngre redskap, kärror, vagnar, slädar och andra bruksföremål var fortfarande hemlösa. Ett uthus för dessa föremål uppfördes 1959 intill hembygdsgården av virke från äldre gårdar i staden, som rivits för att lämna plats åt annan bebyggelse. Den 22 augusti var alla kvarvarande föremål placerade i uthusbyggnaden och därmed ansåg fröken Öberg det arbete avslutat, som hon tagit till sin livsuppgift att fullgöra. Till uthusbyggnaden, som kostade 6.500:- kronor i uppförande, bidrog staden med 6.000:- kronor, och resten betalde fröken Öberg ur egen kassa. Men inte nog därmed. Under vissa villkor har fröken Öberg till hembygdsföreningen testamenterat 30.00:- kronor varå räntan får användas till hembygdsgårdens och samlingarnas framtida bestånd. För närvarande täcks underhållskostnaderna av de årsavgifter som de till ett hundratal uppgående medlemmarna erlägger, samt de intäkter som inträdesavgifterna lämnar.

Här ovan har benämningen hembygdsförening använts. Egentligen vore ”Hembygdsmuseet” en riktigare benämning, ty de samlingar som där förvaras och uppvisas, torde vara bland de rikhaltigaste som något bygdemuseum förfogar över. Bottenvåningen är ordnad såsom ett bergsmanshem. Den övre våningen är inredd med rum som innehåller högreståndsinteriörer och i övrigt såsom museum. Bland de många historiska föremålen finner man där den vagga, som den stora uppfinnaren och bergslagssonen John Ericsson använt i sina späda år.

Man måste beklaga att så många av stadens och bygdens invånare försummar denna anläggning och dess rika kulturskatter. Då och då behöver vi påminnas om det strävsamma liv som våra förfäder levde. Det som här är samlat är svensk historia som skulle kunna visa nutidsmänniskan var hon har sina rötter. Detta borde våra skolor tänka på oftare än vad som nu är fallet. Det kan också vara nyttigt för en kvinna i kylskåpens, frysboxarnas och elspisarnas epok att se hur strävsamt gångna tiders husmödrar hade det. Här kan några rader ur den finländska folkvisan ”Slumrade toner” vara på sin plats.

Böj ditt huvud ! Träd försiktigt”
Helig är platsen, där fäders hägnande andar bo.
Flamma forneld! Lys vår gärning!
Lys genom tiden för sönerna väg hem till fäders gård!Tyvärr blev dock ej Munkeberg den institution som många kulturvårdare drömde om – ett bergslagens Skansen. Tänk om man ej företagit utfyllnaden mellan vägen och älven utan istället där vid älvkanten rekonstruerat en gammal stångjärnssmedja och andra minnen av gammal värmländsk järnhantering. Med litet god vilja kunde man vid Munkeberg ha skapat en anläggning utan motstycke i vårt land.Tommy Andersson